för alla uppmuntrande ord och hälsningar jag har fått idag.

ber om ursäkt för alla korta och tafatta svar men har inte ritkigt vetat vad jag ska skriva, mer än Tack.

Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar det, det värmer i hjärtat.

Har haft några av mammas syskon här i eftermiddag, har varit väldigt skönt. har skrattat och gråtit ihop. 

vet inte vad jag känner själv egentligen, känner mig tom.

vet inte vad jag ska säga, hur jag ska agera eller vad jag ska göra.

jag vet ingenting just nu.

vet att hon är borta, men kan nog inte förstå.

Ja, detta är sista bilden jag har på mamma och mig.

är från den 10:e januari, alltså 12 dagar sedan.

det har gått så fort. jag fattar inte.

hon var ju nyss pigg. och nu är hon borta.

jag kan inte förstå, även fast jag vill.

Allt känns så orealistiskt, overkligt och som ett stort skämt.

varför?

Ja, sov gott älskade älskade mamma.

strax efter 10 idag så somnade hon djupt.

var precis påväg till sjukhuset igen, hade bara vairt hemma och ätit frukost och duschat. jag misstänkte detta.

Nu ska jag bara ta tag i alla samtal jag måste göra.

oj.

vet inte riktigt vad jag ska säga, allt känns bara tomt. 

känns dock som en spänning som har släppt, nu finns inte oron där längre.

har nog inte förstått vad som hänt än..

hon var så fin, såg ut som en docka. en porslinsdocka man är rädd om, en ömtålig, vacker och dyrbar. 

Älskade mamma, mår du bra så mår jag bra.

Så segrar inte döden.

Fast åren har sin gång.

Så stannar inte tiden.

Den börjar bara om.

570414-090122

Life is a bitch.