Går inte en dag, inte en timma utan att jag tänker på dig.

En låt, ett ord, en gest kan göra att du ploppar upp.

haft en period när jag inte tänkt något alls på mamma.. men nu är det nästan hela tiden..

antar att alla dagar utan tankar kommer igen nu.

varför blir det så jobbigt när verkligheten kommer ikapp?

jag har det bra, jag har underbara vänner. jag ska inte klaga. det finns mycket positivt.. men ändå så är det det negativa som tar över.

varför?

just nu är det mest jobbigt.. känns säkert bättre imorgon, kan nästan lova det..

men saknaden är så förbannat stor.

det har redan gått 4 månader. jag vill backa tiden ett år. varje dag ger mig nya minnen om vad jag och mamma gjorde ungefär vid denna tidpunkten för ett år sedan. när vi var mitt uppe i behandlingar, diskussioner och nya dilemman. nu finns det inga dilemman, inga diskussioner..

det finns inte längre. om jag ändå vetat att det var sista våren med mamma, att jag vetat det på riktigt.. då hade jag tagit mer hand om tiden..

slets mellan hopp och förtvivlan, samtidigt som jag nog hade bestämt mig för att jag inte skulle få uppleva midsommar, födelsedagar med mamma igen så hoppades jag ändå, hoppades på att allt skulle bli bra.

Jag ångrar så djupt att jag inte gjorde mer saker jag skulle ha velat gjort.

Det blir inga fler galenskaper i sthlm, inga dumheter i gbg..

det blir inget längre och det gör så jävla ont .

Verkligheten gör ont.