Inget blir som man planerar.

nej, det blir inte det.

när man väl känner något positivt i det hela så blir det inte så.

Korten är från en tid då vi inte trodde att något skulle kunna stoppa oss, inget ont skulle hända och allt var bara underbart.

Ingen misstänkte vad som skulle hända, ingen anade det, ingen kunde tro något sådant.

Nu är vi ändå där.

Ingenting kvar att göra.

Medicineringen är avslutad, morfin ges och ja, ser till att hon ska ha det så bra som möjligt.

Så bra som möjligt. ja, det känns så dumt att säga så.

Medicinering avslutad. nej, det finns inte.

Vet inte när och om hon får komma hem, vadå komma hem?

vart är hon nu? nejnej, hon är i sthlm på konferens. fast nej, hon är inte det. varför är verkligheten så tung ibland?`

Hon har ju inte varit sjuk.

Jag vill inte. Jag önskar att man kunde göra mycket ogjort.

Att inget av detta hade hänt.

Att medicinering aldrig var påbörjad, att hon inte låg på sjukhus, att hon faktiskt var hemma eller åtminstonde bortrest ett par dagar.

ja, jag vet ingenting längre.

Jag känner mig bara tom, ett stort svart hål.

Kan inte riktigt beskriva men ja.. vet inte vad jag ska säga, skriva eller göra.

Allt känns så ironiskt, overkligt och ofattbart.

Jag önskar att allt bara var en dum dröm, en dröm som man snart vaknar upp ur men jag vet att det inte är någon dröm, hur mycket jag än önskar att det var det.

jag förstår ingenting, vet ingenting och fattar ingenting.

allt är för tungt nu.

tack ändå till alla er som finns här, som bryr er. det betyder hur mycket som helst. utan er skulle jag aldrig klara det. ni är min vägledning i mörkret, min ledstång och stöd.

Tack.

Nej, nu vill inte jag mer.

orkar inte.

kan det inte bara bli bra nångång?

nej, uppenbarligen inte.

åker snart hem.

Missar lucia, sissel, sittning os.v men det får jag ta.

Nu vill jag bara hem, hem till mamma.

har inte så mkt att säga just nu.

känner mig mest tom..

sover dåligt och har ingen koncentrationsförmåga någon stans.

mycket som snurrar i huvudet men inget som går att sätta ord på.

så jävla besviken är jag också, på dendär satans kuratorjäveln.

hör av mig, men får jag något svar? nej.

tar inte lång tid att svara på ett mail, men uppenbarligen tillräckligt för att inte kunna skicka tillbaka och säga "Jag har inte tid just nu, har du tid senare i veckan?"

trodde kuratorer fanns där för att kunna få prata med men tydligen inte..

jo, dagen har känts lång.

gick upp vid 8 och satte mig och plugga. pluggat mest hela dagen.

åkte och handla en sväng förut, våndades för att jag skulle träffa min moster, hade hon frågat hur det var hade jag inte kunnat hålla käften, vill inte berätta detta för henne, inte när hon är på jobbet iaf..

hem igen, laga mat och fixa lite.. inte pluggat mkt mer efter det. tittat lite på tv med mamma och pappa. skrattat och gråtit.

ska ringa sanne om en stund. blir ganska skönt. vet att hon vet och det gör det lättare att ringa. att jag inte behöver ta steget att berätta. en klump mindre i magen.

nej, ska fixa lite.

bye.

har varit i skolan och lämnat hlr-dockorna och varit på vc och fått influensaspruta. Frida var snäll och höll mig sällskap, tack älsk :)

väntar på att pappa ska komma och hämta mig, han kommer väl om inte allt för länge.

måste bara tacka er som finns här för mig, det betyder så himla mkt.

att man inte alltid pratar om det men att få kram betyder ibland mer än 1000 ord. utan er skulle det aldrig gå.

varför ? varför ? varför?

varför min mamma ?

jag orkar inte.

åt helvete med allt!

förresten, idag får vi domen.

-hur har mamma svarat på senaste behandlingen?

jobbigt.

yes it is..

orkar inte med denna cirkusen, igen..

känner hur jag trycks ner mer och mer i skorna, sjunker till botten..

orkar inte längre, inte en gång till..

låt det bara ta slut..

/E