ja, det gör den.

lyssnar och känner.

minns och gråter.

känns så nära men ändå så avlägset.

ett år, ett år sedan du försvann från mig.

för ett år sedan vid denna tiden satt jag i en stol bredvid din säng på vitsippan. höll dig i handen, pussade dig på pannan...

pratade med dig men fick inget svar.

hoppades på att du hörde mig.

men nu vet jag att du ser mig varje dag och vakar över mig.

du är min ängel, ängeln på axeln.

alla känslor i magen, klumpen i magen, rädslan att inte hinna till örebro i tid, att jag inte skulle få säga hejdå ordentligt.

paniken över att se dig så liten, det är ju jag som alltid krupit upp i din famn, inte du i min.

 rädslan över att det snart skulle vara slut.

lättnaden över att ditt lidande snart skulle vara över, att du snart skulle må bra.

mamma, jag saknar dig fortfarande och kommer alltid att göra.

vardagen har blivit lättare och lättare men vissa dagar gör mer ont än andra och det är fortfarande ett stort hål i mitt hjärta, ett hål som jag inte vet när det kommer att läka eller om det kommer att läka.

du var en stor del av mig och kommer alltid att vara.

du var inte bara min mamma, du var min bästa vän.

älskar dig mami! <3