ja, kärevärld vilken kväll.

men vi fixade det =)

var mkt stundtals, okej, oftast. och man känner att man håller på att tappa greppet och känner hur allt staplas på hög och man glömmer bort hur patienterna ser ut, man ser bara papprerna.

men, så kommer en liten kommentar som gör att man känner sig som stålkvinnan, att man kan, man får tillbaka fokus och tar nya starka tag igen.

"Gud vad ni sliter, men ni gör det himla bra, Ni är så grymt duktiga, ni gör ett bra jobb."

Det känns ända in i hjärtat, då kan man ta en lång lista med dåliga patienter och mkt att göra, utan problem. då blir man lite duracellkanin och blicken blir klarare igen.

sånt är värt så himla mkt.

Nu ska jag ta en dusch och sen sova, vakna imorgon med nya starka tag.

natti allihopa!